Je suis Pippi!

Jag sitter på en kall bänk på Astrid Lindgrens terass. Januarivinden sliter i dom kala träden och en svag solstråle bryter genom dom grårosa molnen. Barnen åker skridskor i Vasaparken och hundarna drar förbi med sina hussar. Nånstans här på en hal stig vrickade Astrid foten och fick bäras upp till sin lägenhet där hon blev liggade i några veckor och började skriva på boken om Pippi Långstrump.
Hon skrev, stenograferade enligt Melins metod, i ett block med spiral och jag vet att det måste varit med en speciell penna med extra mjuk blyerts.
En penna.
Ett uråldrigt medel för människor att skicka sina tankar vidare till andra.
Ett farligt stycke bly, kol. bläck som kan få galningar att skjuta ihjäl alla i sin väg. Galningar som inte har ordet i sin makt  utan måste döda och själv dö för att dom bara har en kalajsnikov till hands - ett vapen som inte säjer nånting om nånting, bara tystar.
Astrid skrev samtidigt på en krigsdagsbok där hon beskriver upptrappningen av det som ska bli andra världskriget. Först är hon rädd för Stalin och ryssarna, sen för Hitler "Världens herre - vilddjuret i Uppenbarelseboken - en gång en liten okänd tysk hantverkare, sitt folks upprättare och ödeläggare.."
Dom två tar så småningom form i hennes fantasi och får en plats i historien som dom nog inte tänkt sig -  i en barnbok! I Bröderna Lejonhjärta blir Katla och Tengil dessutom besegrade av två fattiga och små bröder.
Men bröderna har fantasin i sin makt och kan berätta sagor för varann som övervinner både rädsla och mörker.
Jag sitter på Astrids bänk och undrar vad hon tänkt idag.
Om bröderna Kouachi. Om fanatiska terrorgrupper som styrs av galningar, som bara kan skicka samma enstaviga budskap till varann om att allt liv på jorden ska tystas och helst utplånas.
Kanske hade hon suckat och sagt att nä, nu går jag och köper en bakelse och sätter på en kopp kaffe.
Hon hade tänkt att världen behöver mer sagor.
Det hade kanske blivit så att när bakelsen var uppäten, hade blocket kommit fram.
Och pennan.
Kanske hade en ny berättelse blivit till, om hur en urstark liten tant med rött hår, en apa i fickan och en ardenner i koppel, reste sig från bänken och gick ut och röjde upp
i världen.
Je suis Pippi.
Vi behöver dej.

Ett nytt år.
Nya tankar ska långsamt frigöra sej ur dom gamla, som en snigel ska ut ur sitt skal.
Men det går ju inte, tänker jag, denna gråa dag, när ett nästan osynligt snöfall pudrar min nyskottade väg ut.
Vi måste bära våra bon på ryggen. Barndom, uppväxt, lärdomar, kriser, passioner, drömmar.
Det som vissa kallar kultur, men som kanske hellre skulle kallas erfarenheter.
Vi bär dom som en fjällrävensäck på ryggen. Tar fram det vi behöver, slänger det som inte längre är till nån nytta. Ibland blir säcken så tung att man inte orkar gå. Då måste man sätta sej ner och sortera.
"Släng, släng!" sa min mamma, som ändå inte riktigt levde upp till sitt råd utan prånglade på mej både dukar, kaffekoppar och handmålade saltströare, som nu fyller mina skåp.
Den här julen är hon inte längre med. Hon dog i augusti, strax innan hon skulle fylla 99, och nu står papperskassarna här med foton, tidningsurklipp och minnen.
Jag är glad att jag inte slängde allt.
Första julen utan mamma behövs juldukarna, tomtarna, änglarna och stjärnorna.
Syskrinet kommer fram, nålarna sitter i kudden med tråden iträdd och väntar på att få användas, t.ex till att fästa julstjärnan i fönstret så att den inte vänder sej mot norr.
Jag visste inte att en gammal nötskål av trä kunde sprida en sån frid och glädje, jag hade glömt bort att den fanns.
I den fick alltid min gamla mormors standardjulklapp hamna, en påse nötter. fint och skrynkligt inslagen i förra årets julpapper. Nu fylldes den av ekonötter från Saltå.
Ett nytt år.
Inget nyval men ändå en massa nya val att göra, varje dag.
I tidningen läser jag att massajerna kommit på ett nytt sätt att bli män. Man har slutat döda lejon, istället ska man hoppa så högt man kan. 2,75 meter upp i luften utan ansats - ett högt hopp för mänskligheten.
-Vi är den första generationen som insett värdet av de djur som omger oss, säjer dom.
Så gör nya tankar sej fria från dom gamla. dom som inte längre är till nån nytta.
I Astrid Lindgrens historia fanns många nya tankar. När hon vid arton års ålder blir med barn, kommer hon fram till att: "Jag visste vad jag ville och inte ville. Barnet ville jag ha, barnafadern icke..."
Alternativen hade varit att gå till en änglamakerska eller gifta sej med en man som inte skulle tolererat hennes längtan efter frihet.
Astrid valde en egen väg - barnets och moderns väg. Man kan bara ana vad det har kostat och samtidigt tacka för alla sagorna och berättelserna vi fick på köpet.
Jag såg Jonas Gardells föreställning där han tar upp det som hände under hiv-epidemin under åttiotalet, då många unga män dog i skam och förtvivlan.
Nu kan han stå på scenen och öppet och med rätta kräva upprättelse för sej och sin familj, bestående av bögar och lesbiska, och ropa: "Det är vi som är dom normala!" Trettio år. Så fort gick det att ändra vårt sätt att tänka och respektera våra medmänniskor.
Vi bär våra tankar och föreställningar om livet, som en snigel bär sitt bo.
Vissa borde omedelbart kastas i soporna. Andra borde plockas fram och tvättas och strykas.
Jag ser på papperskassarna som står i vid dörren. Där ligger sorgen och glädjen och väntar.
Det ska få ta den tid som behövs.
Bara så kan ett nytt år få börja.

Gästspel i Stockholm!

Ett av våra första gästspel gick till Mälarhöjden i Stockholm. Vi åkte från fritidsgården i Kirseberg med barnpjäsen "Prins Hatt under Jorden", kaxiga, övermodiga. I skånepressen hade vi fått rubriker:
"Ny och ovanlig fri grupp med både skådespelare och instrumentalister vill göra musikteater".
Ordet "ovanlig" räckte till att trigga igång följande uttalanden från oss: " Det är vi som är teaterns framtid!"
Övermodet hängde samman med att vi  - hade gjort en barnpjäs om en liten kille som blev mobbad i skolan för att han hade öroninflammation och hade mössa - löste upp hans problem med hjälp av musik,  - fick åka till barnteaterfestival i Frankfurt och fick ännu större rubriker - "Mini-Bergman för barn!"
Att göra teater om barn, för barn var något helt nytt.
I DN skriver man:" Det handlar om storartad teater som i djärvhet och uttrycksfullhet står ett par nivåer över det mesta som spelas bara för vuxna i detta land."
Institutionerna spelade Ibsen och Strindberg för övre medelklassen.
I Malmö var det stora, blaffiga operetter på stadsteatern som gällde och slukade hela kulturbudgeten.
Att det samtidigt fullständigt kokte av ny kreativitet i källarlokaler och på fritidsgårdar som snart skulle explodera i ett underbart stjärnregn av fria teater -   och musikgrupper var något som helt undgick  stadens politiker.  Det fanns inga pengar och absolut inga lokaler till detta, istället stängde man enda stället - biografen Victoria. Stormöten hölls, nån föreslog att vi skulle ockupera biografen.
Ockupera? Det lät som vapenlossning, ja, det lät våldsamt i alla fall. En fredlig delegation sändes upp till kommunalrådet Ulla Sandell (s) som lyssnade uttryckslöst, tittade på en fläck på väggen och sa: " ni skulle kunna försöka med tombola. Ja, sälja lotter på torget på lördagarna. Man kan få in lite pengar där...".  Veckan därpå ockuperades biografen Victoria. Södra Förstadsgatan var proppad av demonstranter som inte gav upp förrän dom kom in i lokalen och såg att - inredningen var riven,
sönderslagen - för att som det hette, byggas om till föreningslokal åt ABF.
Den här händelsen ledde till att en hel generation fri kultur flydde stan - Nationalteatern till Göteborg, Skånska teatern till Landskrona/ Gävle, Gorillateatern till Dalarna medan Mikael Wiehe och Björn Afzelius bildade Hoola Bandoola och drog ut på turné.
Vi blev kvar och repeterade in Prins Hatt under jorden på Kirseberga Fritidsgård.
Den konstnärliga utmaningen var att handlingen både utspelades ovan och under jord, där prinsen hålls fången och förtrollad av den elaka häxan. Då som nu får man ofta råd av ett barn som inte velat gå till skolan den dan. "Det måste vara en stor hatt förstås, som hissas upp och ner."
Dockteaterspecialister från Byteatern anlitades som byggde en stor, grå hatt i papier maché - vacker men tung.
En ställning måste också byggas och hålla, det blev konflikt om hållbarheten i det hela och teknikern hotade med att dra till Indien - det var ju han som skulle bygga och riva vid varje spelning.
Dom tre sjungande löven byggde också på en avancerad idé - ett klockspel av lerkrukor som skulle vara stämda i olika toner. Trummisens mamma var keramiker -berömd! landets bästa! Signe Persson Mehlin! - och drejade tålmodigt fram en uppsättning av krukor i olika storlekar, varav hälften var för tunga.
Jag skrev och regisserade. Stämningen mellan Prinsessan och Prins Hatt var inte den bästa, den blev inte bättre av att ungarna skrek "Var är Magnus och Brasse!" och som jag minns det byttes tre prinsar ut under spelperioden.
Men - som ett av teaterbarnen skröt lite: "Min pappa har varit Berättare hela tiden", vilket var en bedrift.
Dom tre berättarna skulle ligga inne i hatten medan barnpubliken släpptes in.
En av dom brukade äta billig gulasch på Zoltan och ibland var det kålsoppa.
Det var en hemsk stund därinne i hatten, innan dom fick kravla fram och andas ut.
Efter en lyckad premiär var det dags för gästspelet i Mälarhöjden.
En skåpbil, lånad eller inhyrd? körde dekoren och prinsparet, resten åkte i häxans Duett.
Spelningen gick bra, ungarna var glada, prinsessan fick skriva autografer medan bilen packades.
Hatten i två delar, ställningen, lamporna, synten, lådan med krukor, klädställningen, äntligen allting klart. Bara en grej - bakdörrarna gick inte att stänga. En liten glipa på fem centimeter liksom stirrade på oss medan ungarna hängde prinsessan i jeansen och ropade "Var är Magnus och Brasse?"
Det blev till att packa ut allting igen och sen in igen och detta tog längre tid än själva föreställningen.
En av ungarna som var där och minns händelsen är Benny Fredriksson, chef för Kulturhuset och Stadsteatern.
Och det är dit vi nu åker och gästspelar med Fem myror och Fullbokat!








 

"Han gjorde världen helt klar".
Det handlar om den mördade utrikeskorrespondenten Nils Horner. Hans kolleger söker nu efter orden för att uttrycka sin sorg men också en mycket större förlust - den journalistik som han stod för.
Kommer någon att våga utöva den efter det som hänt?
Om inte - vad händer då med dessa helveteshål på jorden om ingen längre beskriver vilka dåd människor är beredda att  utföra i sin religions namn, i sin okunskap, i sin rädsla. Och vilka stordåd människor utför när dom med risk för eget liv tar hand om sårade och slåss för sin rätt att få ha kvar sin tro på en bättre värld?
Han gjorde världen helt klar.
Det gjorde också journalister före honom - journalisterna som beskrev när rysk militär rullade in i Budapest, Tjeckoslovakien, i Polen - röster vars namn man glömt men inte deras ord och den stämning dom förmedlade.
Det var också drömmen om den journalistiken  - om än inte lika livsfarlig - som föresvävade mej när jag sökte in på Journalistinstitutet i Göteborg. Den bar mej igenom praktiken på två redaktioner i Helsingborg som bägge hade haft nazianstuckna chefredaktörer under andra världskriget.
Redaktionerna på den tiden bestod till stor delen av f.d sportjournalister som stigit i rang. Uppdragen blev en stilla avrapportering av lottakårers årsmöten, den första tussilagon, den nya skylten på turistbyrån, fyllebråk vid färjorna och vad som sagts och sjungits vid veckans begravningar. Samt naturligtvis en intensiv bevakning av fotbollsmatcherna på Olympia som redaktionscheferna själva tog hand om.
Drömmen om journalistiken fick sin slutliga knäck på Expressens lokalredaktion i Malmö.
Där fanns ingen önskan om att göra världen klar.
Istället jagades upplagesiffror genom att den sommaren bevaka exboxaren Bosse Högberg.
Varför har jag glömt och jag är inte riktigt säker på att nån visste då heller. Vi fann honom inte, fick aldrig bilden, gjorde aldrig scoopet. En helg fick jag uppdraget att natt och dag jaga en mamma, vars man hade rymt med deras tvååriga dotter till Argentina. "Vad tänker du kring det?" skulle jag fråga som översatt till dåtida standardfråga löd "Hur känns det?" "Vad tror du?" svarade hon.
Ja, jag hade inget svar.
Om detta var journalistik så var jag nog ingen journalist.
Jag tänker på detta när jag ser hur lokalpress och kvällstidningar bygger upp mediedrev, hur löpsedlarna jagar kändisar inpå benen och rotar i soptunnorna för att blåsa liv i unkna härdar.
En journalist  som Nils Horner utredde och rapporterade  om svåra internationella konflikter och gjorde med hjälp av fakta så att vi förstod världen bättre.
Maciej Zarembas artikelserie om New Public Management inom vården riktade strålkastarna mot ett system som handlade med människors liv och hälsa som om det vore varor på en marknad.
Roger Turesson och Josefine Hökerbergs reportage om verkligheten för de rumänska romerna som idag föses bort från våra gator och skogsdungar som boskap - har öppnat ögonen på många läsare.
Detta är journalistik som är livsviktig för mänsklighetens framtid här på jorden.
Men den journalistik som vinklar och snedvrider och rotar för att sänka våra lägsta nivåer och vädja till våra lägsta instinkter - behövs den?
Tidningspapper kan användas till annat.
Torka fönster med t.ex.
Eller på utedasset.

Alice Babs var MIN sångerska, något som jag delade med samtliga småflickor som gick och trallade för sej själv på femtitalet. Jag var i princip nöjd med henne, det behövdes inga andra idoler.
Hon sjöng allting alltid, ungefär som lärkan över åkern, koltrasten på hustaket, näktergalen i höga björken.
Efter första dunderhiten "Jag är den glade vandraren" trodde jag på fullt allvar att hon kunde dela sin röst i tre delar och sjunga stämmor med sej själv som den kanske enda rösten i universum.
Min mamma försökte berätta att det fanns en inspelningsteknisk förklaring men jag förstod inte, jag var ju bara fyra år och i starkt behov av att kunna beundra någon fullt ut.
Strax därpå kom joddlet in i min värld med låtarna "Adress Rosenhill", "Han hette Elmer", "Gökuret" och "Ekorren" i tät följd.
Hon kunde alltså inte bara sjunga trestämmigt med sej själv utan också åka hiss i halsen.
Det lät så roligt att jag lyckades träna in i alla fall "Ekorren" och "Gökuret".
Övningarna försiggick i trappan där akustiken var perfekt och grannarna tittade ut och gav sitt stöd. Det ledde till att jag efter en tid placerades på bordet vid olika födelsedagskalas och fick sjunga mina versioner. Som i sin tur ledde till applåder och även lite pengar.
När jag i tredje klass låg dåligt till efter ett antal sena ankomster och efter att ha pratat och fnissat för högt  under en kristendomslektion och ritat blommor på bänken, kom Alice Babs till min räddning. Om jag sjöng något av bravurnumren med joddel i på skolavslutningen så skulle jag kanske slippa en jul i total katastrof.
Jag sjöng, klasskamraterna dog av skratt men planen lyckades och jag överlevde.
När SweDanes sjöng på Tivoli i Köpenhamn, var vi där, jag och mina kompisar.
Det var i en tid när svenskarna inte behandlades alltför väl på den danska sidan eftersom vår valuta var starkare. Man kunde råka ut för ett otal danska avhyvlingar och utskällningar både på färjan och i affärerna och ännu värre blev det  den dag när plötsligt den danska kronan hade blivit starkare och vi svenskar inte förstod det. Det var snorkiga kommentarer i biljettkassan och jag lovar - försmädlighet låter tusen gånger värre på danska.
Men konserten var otrolig. Den gnistrade av lekfullhet och musikalitet  och Alice stod mellan två danska polare och sjöng- ja, som en fågel. Högt svävande, lätt drillande -  som om det inte fanns några svårigheter alls - varken mellan himmel och jord eller mellan dansk och svensk.
Så låter människan när hon vill flyga.
Hon hette Alice Babs och nu har hon flyttat, som sångfåglar gör.
Ingen har nånsin sjungit så.
Ingen kommer nånsin att sjunga så.
Men trallande småflickor på jorden minns, liksom fåglarna däruppe

Jag går varje dag förbi mitt dragspel, ett italienskt Manfrini.
Det borde ligga i sin låda, vila, skyddas från dammtussar och små insekter.
Men tanken är att jag ska ta upp det i knät och ta en trudelutt då och då för att hålla min lilla repertoar vid liv. Det händer inte.
Nu tillbaka i historien.
En dag tar min mormor och mamma ett beslut. Min morfarsfar Emil sitter på ett ålderdomshem i Ystad och kanske också på ett litet arv som borde reinvesteras innan han vandrar vidare. Vi ska resa dit, jag ska med, fyra år, som möjlig arvtagerska. I fotoalbumet ser jag oss tre på en bänk vid stationen i Ramlösa i väntan på rälsbussen. Mormor med sin svarta finhatt som ser ut som en tillknycklad påse, svarta kappan och handväskan i knät, mamma i klänning och kofta och jag, också i klänning och kofta, med stor rosett i håret. Rälsbussen tar oss till Ystad, jag minns inget av resan mer än en söt flicka på platsen mittemot som har danssjuka. I rummet på hemmet i Ystad sitter morfarsfar vid ett bord och drar vitsar med en annan gubbe som han delar rum med. Jag tror dom har en flaska i en låda.
Min morfarsfar var på sjön i nästan hela sitt liv. Han var känd för att kunna berätta historier och hade enligt sig själv en ovanligt bra röst.  När han gick i land byggde han en kajuta på vinden där han tog sig upp med ett rep som han sen halade in för att hans fru inte skulle kunna nå honom.
Jag tror att min mormor blev kvar på torget i Ystad medan vi gjorde vår uppvaktning.
Mamma var övertygad om att det hade gått bra. Han hade varit på gott humör och flera gånger frågat vad jag hette. Det skulle bli utdelning.
När han dog fann man 500 kronor i ett kuvert. Det skulle gå till mig, till ett dragspel.
Resten av pengarna hade gubbarna satt sprätt på, det ryktades att dom hade haft damer på rummet.
Snopet, även för mig som hellre hade velat ha ett piano som min kusin.
För blodspengarna inhandlades ett rött Hagström med knappar. Det vägde tio kilo och hängde ända ner till knäna. Fem körer. Ett fint spel men det tyckte inte jag. Det var tungt, jag klämde hakan i bälgen och fingrarna fastnade i hålen. Det blev inte bättre för att alla vuxna hetsade: "Ta en bit, ta La Paloma!" Jag gick i dragspelsskola i Folkets Hus, jag tror att läraren hette Alfred Persson. Han var en lärjunge i rakt nedstigande led till Calle Jularbo och delade ut spritstencilerade noter på Konvaljens avsked, Livet i Finnskogarna, Backsjöbottingen och Månsken över Ångermanälven.
Ibland överraskade han med noter på Berlinerluft och Säkkijärvi Polka.
Jag hade upptäckt Bill Haley och var kär i Tommy Steele.
Resorna med dragspelet ner till Folkets Hus minns jag som särskilt pinsamma.
Någon kunde stiga på vid nån hållplats, nån med blond lugg och fråga vad jag hade i resväskan.
Men jag övade och jag led. Det var någon diffus dröm om att bli virtuos som hägrade.
Dragspelsläraren hade sagt så. " Om ni övar tillräckligt mycket kan ni bli virtuoser."
Berlinerluft var särskilt förhatlig. Jag fick huvudvärk av den melodin. I köket stönade mamma när jag hackade mig fram. Hon hade tagit emot judar som flytt över Sundet och stått på perrongen och spottat när transmitteringstågen körde förbi. Berlinerluft var inte hennes melodi.
Jag vände ett säkert underbetyg i ordning och uppförande genom att framför Tivolivisan i en kabaré som min lärare hade satt ihop.
Några klasser semare fick jag en musiklärare som sa att om man ville ha högsta betyg i musik så måste man kunna spela ett instrument. Jag erbjöd mig att ta med dragspelet och ge min version av Frossinis Karneval i Venedig. "Jag sa instrument" sa hon.
Det gjorde att spelet hamnade i garderoben i många år.
När vi satte upp Modern av Bertolt Brecht i början av sjuttitalet spelade jag med i en orkester på kontrabas, två dragspel, fiol och saxofon. Det var roligt ända tills vi kom till Södra Teatern i Stockholm och dekoren ramlade ner på väskan och tryckte in hela tangentbordet.
En reparatör i Gamla Stan fick i sista stund fart på spelet igen, det fick förtur eftersom det var av märket Hagström, sa han.
Flera år gick, dragspelet ställdes undan igen. En dag la jag det i bilen för att köra ut till Mörkö och spela med en gammal gammal dragspelskung som underhållit på slottet Hörningsholm.
Men någon slog in bilrutan och stal spelet och i stor och plötslig sorg gick jag ner till Lagerwalls musikaffär,  köpte ett svart italienskt spel, åkte ut till Einar, som dragspelskungen hette, och spelade tillsammans med honom en hel eftermiddag.
Det var många år sen.
I söndags hörde jag Bengan Janson sväva fritt över genrer och tangenter och en längtan väcktes igen.
Igår plockade jag ut ledmotivet till Liber Tango. E.et - den viktigaste tonen hade hängt sig och ljöd bara på utandning. En tvestjärt hade kanske sett det som ett säkert ställe att bygga bo på.
La Paloma gick bättre, men varför ska man kunna den egentligen?
Man kan ju spela Bach, Vivaldi, allt! enligt Bengan. Man kan ju till och med komponera själv.
Bara inte just nu. Jag kan inte röra axlarna, knappt ens andas. Träningsvärken är total.
Jag kan inte ens lyfta spelet och lägga det i sin låda.
Det står här och väntar.
Mitt arv, mitt Manfrini.

Jag har ett persikoträd.
Det heter Frost och är över tio år gammalt. Nu håller det kanske på att dö och jag vet inte varför.
Varje dag står jag och tittar oroligt på dom högst tio persikor som gömmer sej bland dom gröna bladflikar som trädet tycks orka med i år.
Vissa grannar går förbi och undrar om det blir nån frukt i år.
-Jag vet inte, säjer jag med dämpad förtvivlan.
Det liksom torkar ut underifrån och blir å andra sidan både högre och högre tills jag antagligen måste anlita brandkåren för att tag på mina persikor, alternativt klättra upp på taket till carporten som också verkar lite knackigt.
Det är ett otroligt träd. Varje vår kommer små rosa underverk till blommor längst ut på grenarna och dom första spirande bladen är smaragdgröna. Så vackert, vackrare än nånting annat, vackrare än blommande sköna dalar och uti vår hage där. Det är först ut, tidigare än björken, och det står där så optimistiskt och sjunger med sina rosa röster trots att bin och humlor fortfarande ligger och sover.
Jag drar ut lådan och hittar en gammal brödpensel, står sen med ostadiga ben på en stege och duttar och pollinerar och låtsas att jag är del i skapelsen. Den första persikan jag fick gav jag till min mor på hennes åttifemårsdag. "Den smakar ingenting", sa hon och räckte över klenoden till mej. Jag bet lite argt och tyvärr, hon hade rätt.
Året därpå kom tjugofem rödkindade, saftiga, underbara frukter, stora som bouleklot.
Några av mina allra, allra närmaste fick varsin frukt och säjer än idag att dom aldrig glömmer hur dom smakade.
Året därpå dignade trädet. Kanske sexti, sjutti frukter. Grannarna fick, en del gick och köpte träd och jag kan nu lätt räkna att åtminstone tio Frost har kommit i svensk jord tack vare mitt.
Jonas Alströmer introducerade potatisen och jag, ja...hybrisen kuliminerade, liksom trädet som året därpå hade över hundra persikor. Jag gav bort, jag åt, jag tvingade alla som gick förbi att äta, jag frös in, inget vidare, gjorde sylt, mycket bättre men värst av allt, jag hann inte med. Stora, guldröda persikor släppte taget, damp ner och ruttnade, fåglarna hackade i sej en del men jag fick slänga hela korgar med
mögliga föredettingar. När man är mitt i ett överflöd kan man bli dum och övermodig. Få för sej att så här kommer det alltid att vara, nästan beklaga det - ja, du vet, att i år fick jag så mycket frukt så jag vet inte var jag ska göra av det, jobbigt..
Nästa år var festen över. Det kom ett gäng små ynkliga frukter, knappt större än plommon och dom var inte särskilt goda. Det var då jag upptäckte att trädet verkade trött. Kanske på mej, kanske på vintern, På nätet hittade jag andra bekymrade Frost-ägare. Det är kanske inte meningen att vi ska  ha persikor i det här landet. Vi ska kanske äta våra blöta plommon och vara nöjda med det. "Jag sågade ner mitt och satte ett nytt" skrev nån. Nej! Inte såga ner! Det sågas ner alldeles för mycket, visste ni att det äldsta trädet på jorden är 9500 år? Det är en gran som växer på ett fjäll i Härjedalen där terrängen är så svår att ingen kan ta sej fram med sin såg. Det har jag läst i Trädens Tid, Christel Kvants omistliga bok, där man också får veta att almarna håller på att dö ut.
Och ingenting kan ersätta den vackra skugga som persikoträdet ger - ja, skänker! - åt min uteplats på jorden. Jag kommer att stå ut med att inte få nån frukt, men kan inte mista trädet.
Så jag ringde till Lilla Indianen - Anne Marie - som ryckte ut med sekatörer och trädsåg.
Med mycket bävan och ängslan valde vi ut vilka grenar som skulle bort, rev ner lianer av klematis och vindruvsgrenar, kortade in, klämde och petade på barken för att se vad som var friskt och vad som var dött. När Lilla Indianen var klar låg det en hel skog på marken nedanför medan trädet hade blivit sej själv igen, ungefär som om det gått till en bra frisör.
Det blev fint.
Jag har ett persikoträd. Hur länge till vet bara trädet men jag hoppas och önskar det lycka till.